Photograms

Ewa Stackelberg

11 september – 4 oktober 2015
Vernissage: Lördagen den 12 september, 13-18
Event: Artist Talk, Torsdagen den 17 september 18-22

Öppettider: Tis - Fre 13–18. Lör - Sön 12–17.
Övrig tid enligt överenskommelse, kontakta galleriet.

– Det sista jag gjorde var att slita ut det där äckliga ögat, som jag var lite rädd för...
Ewa Stackelberg berättar hur det gick till när hon gjorde en bild av ett hästhuvud, som hon hade fått på ett slakteri. Tekniken kallas fotogram, en enkel princip, men resultatet är häpnadsväckande.
Hon började som dokumentärfotograf. En olycka förändrade hennes liv och hennes bilder.

– Det började med att min man omkom i en flygolycka och jag blev ensam med två barn. Det var 17 år sedan. Tidigare hade jag jobbat i många år som dokumentärfotograf, reportage, porträtt… men efter olyckan tog mitt fotograferande en dramatisk vändning. Jag behövde ett annat språk. Jag visste inte hur jag skulle kunna uttrycka det jag kände med kameran på mitt gamla sätt.

– Det var då fotogrammen började växa fram. Principen är enkel. Du har ett färgpapper, du lägger något ovanpå, belyser och sedan framkallning. Det krävs ett totalt mörkt rum. När man jobbar med svart-vita bilder kan man ha en liten lampa, men med färg så går inte det, det blir ljusskadat.

– Mitt i den här fasansfulla upplevelsen så öppnade sig en frihet för mig, en konstnärlig frihet, jag följde bara mina ingivelser. Jag hade bestämt mig för att inte förkasta nånting, inte censurera nånting. Jag gav mig själv full frihet att experimentera.
– De första bilderna var kaotiska, våldsamma och uppslitna. Sedan blev de upplösta och sönderfallande. Jag skulle aldrig göra de bilderna nu, men de motsvarade ju mitt tillstånd då. Efter ett tag kände jag att jag måste göra något riktigt äckligt, fysiskt, svårt och motbjudande.
– Då tog jag kontakt med ett slakteri, och det var fantastiskt. Slaktarna var helt underbara och gav mig alla möjliga saker mot att de fick en prinsesstårta av mig varje gång jag kom dit.
– Ibland kunde slaktarna ringa och säga, ja hörru, vi har fått hem ett tarmpaket här, asså är du intresserad? Du gillar ju sådana där saker...
– Jag gick dit och såg ett hästhuvud. Bara kraniet syntes, blodet och ögat som hängde där, och jag tänkte men Gud! vad ska jag göra med det här, det är ju helt ogenomskinligt, bara en klump, hur ska jag kunna göra ett fotogram av det?
– Jag kände att jag bara måste ha det där hästhuvudet. Så då fick jag det. Jag stoppade jag i det i min shoppingvagn och åkte iväg med tunnelbanan, till studion, mitt mörkrum. Och så började jag experimentera.
– Det var svårt och jag var så trött, jag tror att jag höll på i flera dygn, hundratals bilder och det blev ändå inget, så till slut …jag smörjde in huvudet och jag gjorde det ena och det andra och försökte lysa på olika sätt. Jag tänkte att det här funkar inte.
– Det sista jag gjorde var att slita ut det där äckliga ögat, som jag var lite rädd för, och så bara slängde jag det… allt det här skedde i mörker, kolsvart, man är ju som en blind. Jag slängde ögat på papperet, sedan hittade jag ficklampa där i mörkret, och så smög jag in armen i hästhuvudet och lyste genom ögat, och så tänkte jag att det får bli vad det blir.
– Till slut kommer bilden ut, och så är den bara helt otrolig!
Efteråt har jag förstått att för mig representerar den både liv och död, det är det svarta, och hästen är dödens budbärare, och så kommer den otroligt starka livskraften igenom.
– De flesta bilder blir misslyckade och banala, alldeles för konkreta. det blir ingen bild, det blir inget bra, det mesta blir dåligt…men just den här lockelsen att det kan komma fram någonting magiskt, som en bild från en annan värld, utav nånting som är så konkret som jord, tarmar, eller blad, eller vatten, eller lera eller olja som kan förvandlas. Det är en sorts alkemistisk lockelse, tror jag
– Det känns som att jag bara börjat på en lång resa och att inuti mig finns massor med bilder kvar att göra, massor med färger och bilder och mönster och berättelser...